Min svåger i Dachau

Versionen från 3 maj 2018 kl. 08.56 (visa wikitext)

Pär Henning (Diskussion | bidrag)

← Äldre redigering

Versionen från 1 november 2018 kl. 10.39 (visa wikitext)

Pär Henning (Diskussion | bidrag)

Nyare redigering →

Rad 1:

+

==Full text==

+

Natten mellan den 30 och 31 oktober 1944 slogos rutorna in i en liten villa i Sorö, tunga steg genljödo i rum och trappor, min svåger slets upp ur sängen från sin skräckslagna maka och släpades ned i sitt arbetsrum, där han lades över en av sina egna stolar och genompryglades med spanskrör. »Var är pistolerna? Var är sprängstoffet?» frågade rytande röster. Då man inga svar fick, företogs husundersökning - att min 83-åriga svärmor inte fick slaget, är mig en gåta - och därpå fördes arrestanten bort till ett »uppsamlingsställe», en herrgård i närheten av Sorö. Där vidtogo nya förhör med ideliga slag och käkstötar. »Det var bäst att bita tänderna samman för att inte få alla sönderslagna. En revolver lades fram på bordet, och besked kom, att jag skulle skjutas inom tre minuter, om jag inte förrådde mina medhjälpare.» Hotelsen gick inte i uppfyllelse. Nya hotelser: »Tänk på er hustru och era barn! Vi spränger ert hus i luften, om ni inte talar!» Då inte heller detta hjälpte, blev det avresa till Vestre Fasngsel i Köpenhamn. I en cell där tillbragte arrestanten tre månader utan tillåtelse att röka, läsa eller hämta frisk luft. Men man vänjer sig vid allt: »så småningom fann jag tillvaron uthärdlig. Det svåraste var att få tiden att gå. Men med hjälp av radergummi som jag hittade i min ficka, rensade jag cellen från fläckar och lämnade den i bättre skick, än jag fann den.» Det tyska vaktmanskapet var genomgående korrekt, bara ett par stycken voro brutala. Kosten var enformig, men närande. Med regelbundna mellanrum kom de förhör, som alltid försiggingo efter samma recept, knytnävsslag, rytanden och annan misshandel, dock ej regelrätt tortyr. Dessemellan kom det lika regelbundet order om uppställning, som skulle ske i ilfart, varefter fångarna kunde få stå i fyra timmar, utan att någonting skedde.

+

Men aftonen den 6 februari blev det uppbrott på allvar. Arrestanterna fördes i lastbil till bangården och instuvades, sextio man högt, i en godsvagn med plats för »40 man eller åtta hästar». Därefter rullade de i 24 timmar genom Danmark. Endast en gång öppnades dörrarna, och då fingo, tre man i taget, ordna sina behov i diket. Diskussionen i vagnen rörde sig bara om en sak: blir det Fröslev, koncentrationslägret i Sönderjylland, eller blir det Tyskland? Det var omöjligt att se ut, men alla trodde sig känna Danmark på sina fem fingrar och förklarade, att nu var man här, nu var man där. Då det från sakkunnigt håll för tredje gången försäkrades, att man passerat Padborg, gränsstationen till Tredje riket, höll stämningen på att bli hysterisk. Plötsligt höll tåget inne, när dörrarna öppnades såg man med en ofattbar känsla av lättnad, att järnvägsmännen utanför fortfarande hade danska uniformer.

+

En kort marsch förde till fånglägret i Fröslev. Det visade sig vara något av ett paradis, om man såg bort från sådana detaljer som taggtrådsstängsel, minfalt, vassa projektorer och vakttorn med kulsprutor. De nykomna fingo god, dansk mat och kunde röra sig fritt bland de 2,000 andra fångarna i lägret. Föredrag, diskussioner, gudstjänster och sångaftnar höllos, paket och post kunde mottagas. Men lyckan varade bara en vecka, så purrades min svågers barack tidigare än vanligt, en del namn ropades upp. däribland hans, och order kom: »Sofort packen!» Denna gång var det Tyskland, därom fanns intet tvivel, och vetskapen därom träffade alla som ett hammarslag. Den danske lägerchefen hade just förklarat, att man på grund av det militära läget inte räknade med ytterligare transporter sydpå. Till denna tur fingo fångarna endast medtaga det allra nödvändigaste, resten skulle skickas hem till deras släkt. En sak gömde min svåger undan: sin vigselring. Han visste att åsynen av den skulle verkat som en dödsrapport på familjen.

+

Så bar det av till okänd bestämmelseort. Genom sex långa dygn körde godsvagnen med de 50 danska fångarna sydpå, ständigt sydpå, förbi sönderbombade städer och stationer, där förvridna räls och skenor pekade mot himlen, längs det enda framkomliga spåret. Ofta stannade tåget i timvis för tåg med flyktingar eller trupper som gingo i motsatt riktning, gång på gång ljödo sirenerna, men man undgick som genom ett mirakel alla bomber. Så småningom stod målet klart för alla: Dachau. »När vi marscherade in genom koncentrationslägrets tunga portar, voro vi förberedda på det värsta. Det var väl, att vi inte anade att våra förväntningar om ondska skulle mångdubbelt överträffas.» Lägret bestod av några huvudbyggnader i skrytsam tysk stil och oändliga rader av träbaracker. Först av allt skulle en serie schema utfyllas. »Landet måste drunkna i papper, ty överallt där man kom, började maskineriet från början, samma fakta, samma data skulle uppges, och man hade aldrig intrycket av att materialet kontrollerades eller kom till användning.» Genom fönstren kunde fångarna se in i en mitt emot liggande badanstalt, där nakna, hårlösa. grimaserande gestalter hoppade runt, varelser, i vilka de med svårighet kunde igenkänna människor. Nu kom turen till det danska hållet. De fingo kläda av sig spritt nakna, officiellt för att kläderna skulle desinficeras, i verkligheten till gagn för fångvaktarnas och S S-männens garderober, och avge sina värdesaker (mot kvitto); min svåger lyckades ännu en gäng rädda sin vigselring. Det enda de fingo behålla var skodonen; min svåger välsignade den man som före avresan från Fröslev skänkt honom ett par solida träskostövlar; tack vare dem kunde han uthärda kölden och snöslasket, när fångarna höllo sina dagliga parader, som ofta kunde vara i fyra, fem timmar. Äntligen fördes alla in till »avlusning». Huvudet klipptes ända intill kraniet, alla andra ställen där det växer hår, rakades, varefter patienterna behandlades med lysol. Nu förstodo de den makabra dans, som de sett sina hårlösa, grinande kamrater utföra för en stund sen... När detta var gjort, fingo de kläder, jacka, byxor, underkläder och strumpor, allt så omaka som möjligt. De företedde en så grotesk anblick, att de själva inte kunde låta bli att skratta mitt i sitt elände. Munterheten tog ett hastigt slut, man befann sig i bajerska höglandet i februari, det var bitande kallt och kläderna voro papperstunna. Därpå följde avmarsch till den barack som skulle bli deras bostad, och där befälet innehades av en »Stubenältester». Där funnos i förväg gott hundra man av alla Europas nationer, utom engelsmän, svenskar och schweizare. Axelmakterna representerades av antinazistiska tyskar, anti-fascistiska italienare och röda spanjorer. Det rådde en babylonisk språkförvirring, men kommandospråket var självfallet tyska.

+

Eftersom danskarna voro i flertal, fick deras tolk lov att sitta vid överfångens bord, en stor ynnest, eftersom maten där »organiserades» från särskilt håll. »Ordet organisera betydde att byta sig till eller genom bestickelse erhålla vad man behövde.» Trängseln i baracken, där 350 Personer skulle bo på ett område beräknat för 100, var sådan att upp till tre man sovo i var koj. (I andra baracker, där skandinaver icke funnos, kunde det vara sju man — nazismens olyckliga kärlek till Norden förnekade sig inte.) Men när man gick till upptäckte man, att man alla gropar och hål. En motorcyklist for hela tiden av och an längs kolonnen för att hålla den samman, så småningom blev han svartare än en morian, men han fortfor oförtrutet att småle, var gång han susade förbi. När morgonen grydde kunde passagerarna av vägkorsen se, att de befunno sig mellan Berlin och Hamburg. Vart gick färden? Det diskuterades med brinnande iver - till dess sanningen gick upp för alla, det blev varken Hamburg eller Lübeck, det blev Neuengamme! Neuengamme - nästan lika beryktat som Dachau, Neuengamme, där så många danska poliser plågats eller svultit ihjäl! När man höll där och karavanen lastats av, försvunno de nyförvärvade svenska vännerna, men hunno viska: vi kommer snart och hämtar er, innan de togo avsked.

+

Några hundra meters marsch genom ett sumpigt landskap - alla dessa läger äro med avsikt lagda på de osundaste platser som finnas - så lotsades man in på en barackgata, ännu trångare och fulare än de i Dachau. I fonden lyfte sig en galge, som dock ej var i bruk, och steg som ackompanjemang röken ur krematoriets skorsten. Det var uppvaknandet efter alla drömmar om frihet och hemfärd! Men på de trånga gatorna mötte man danskar och norrmän som hämtats av svenskarna från andra läger och det måste väl betyda, att uppehållet här i Neuengamme bara var temporärt. Men nu utdelades bleckmärken med nya fångnummer, som skulle bäras om halsen. Min svågers nummer var 79 396. Och så löd appellen: »Antreten, alles mitnehmen!» Man skulle få sitt nattkvarter tilldelat. Det visade sig bestå i ett rum, vars hela golv var belagt med trasiga säckar, ur vilka träullen flöt; säckarna hade tjänat som läger för sjuka, hela golvet var en sammanältad massa av exkrementer och tillsölade plagg, en pesthåla, gentemot vilken en gödselstack vore ett sanatorium. Fångarna vägrade att vare sig ligga eller sitta i rummet. Genom en ''Vertrauensmann'' lyckades de tillkalla lägerchefens nästeman och en läkare, och dessa måste mycket motvilligt medge, att detta inte var vad man kunde bjuda personer som stodo under Sveriges beskydd. Resultatet blev tillåtelse att nästa dag rensa ut i baracken. Natten fick man emellertid tillbringa, stående, i peststanken. Knappt hade rengöringen börjat nästa morgon, innan det kommenderades Achtung och lägerchefen höll sin entré, en mager nervös man med blixtrande ögon, den beryktade »blodhunden från Lublin», sades det. Han skrek om sabotage, alla skulle i fängelseceller och danskarnas äldste, en dansk präst, skulle skjutas! Därpå försvann han. Sedan den första chocken lagt sig lyckades man genom läger, läkaren få lov att fortsätta utrensningen. »Några lik hittades inte i smutsen, men väl i latrinerna, när vi tömde dem.»

+

Under tiden hade norrmännen ryckt in i en annan barack, där det fanns både döda och halvdöda i orenligheten. »Liken fördes till krematoriet, de halvdöda fördes på order av SS till badanstalten, där de fingo ett par iskalla duschar, varefter även de kunde föras till krematoriet.» Till belöning för sin energi fördes norrmännen genast till en annan barack, lika smutsig som den första...

+

Under de följande dagarna anlände ständigt nya kontingenter av danskar och norrmän. De kommo från olika läger, men alla hade detsamma att berätta: hårt arbete under brutala väktare som använde piskor, pistoler och knölpåkar med eller utan anledning. En av fångarna hade suttit på ett »rullföringsområde», där rapporter om dagens dödsfall gjordes upp. Man var i regel flera dagar bakom, på grund av den enorma dödlighetsprocenten, men ett noggrant schema skulle utfyllas för var avliden med uppgivande av dödsorsaken. Till ledning hade personalen en lista på lämpligaste och ofta förekommande dylika... Min svåger erinrade sig i sammanhanget den fyra sidors Fragebuch, som han fått utfylla, och där det gällde att svara, om någon medlem av familjen lidit av epilepsi, alkoholism, sinnessjukdom eller haft abnormt könsliv... Vad kunde dessa listor tjäna till? (Ingen utfyllde annat än sitt namn och satte streck för resten av rubrikerna.) Jo, om Tyskland förlorade kriget och ställdes till ansvar för sina förbrytelser, kunde dessa listor - lämpligt utfyllda - framläggas som bevis på att alla offren varit en samling ärftligt belastade förbrytare i stånd till vad som helst...

+

Utanför lägret blommade våren, och med stygn i hjärtat tänkte fångarna på Danmark, som aldrig är fagrare än i vår. tider. Det fanns ett slags trädgård, där fångar med gula armbindlar arbetade. Bindlarna buro inskriften ''Torsperre'', utgångsförbud, och betydde, att bäraren var dödsdömd. Han skulle alltid vara till hands, om någon medlem av SS fått lust till en hängning. Inne i lägret hade livet börjat glida in i vanor, exempelvis hölls det om söndagen gudstjänst av danska präster. De försiggingo i ena ändan av det gemensamma rummet. I den andra spelade man kort och pratade. Men åhörarna läto sig inte störas. Kanske lämnade de inte sina kojer, men när prästen kom till uppmaningen: låt oss nu alla bedja, som Vår Herre själv har lärt oss, kunde man från alla håll höra Fader vår mumlas. »Det var de egendomligaste gudstjänster, jag upplevt.» Den 9 april, Danmarks ödesdag, firades med musik på ett »organiserat» handklaver, sång och tal. Under tiden ryckte fronten allt närmare Neuengamme, bombardemangen kunde tydligt höras, men alltjämt visste man ingenting om uppbrottets stund, fastän svenskarna med regelbundna mellanrum kommo på kontrollbesök. »Det kan dröja en stund ännu.» En vacker dag kom ett luftangrepp på ett oljelager i närheten, vid var explosion gungade baracken som om den skulle störta samman och lufttrycket kastade invånarna av och an. På vägarna rullade militärtransporter och flyktingskolonner förbi, och från lägret rullade det ena överfulla godståget efter det andra med olyckliga fångar ut mot okänd bestämmelseort. Och äntligen kom det förlösande ordet: i morgon!

+

Dagen förut hade den svenska bilparken vid Friedrichsruh bombarderats som följd av att en tysk artilleriställning placerats i dess omedelbara närhet. Angreppet hade kostat femton bilar och flera skadade med. hjälpare. Men den 20 april bar det äntligen av, förbi otaliga bilvrak och sönder-bombade tåg, förbi städer där vartenda hus låg i ruiner. Först långt norr om Ejder gjorde kolonnen halt. Därifrån bar det i plomberade vagnar av genom Danmark - så nära, men ändå så ogripbart! - och vidare till Sverige, landet som lyckats hålla sig utanför krigets malström och som genom mod och beslutsamhet kunde rädda ett litet antal av dess offer...

+

==Publiceringar==

* ''[[Vecko-Journalen#1945|Vecko-Journalen]]'' 1945 nr 27

Från FrankHeller

Versionen från 1 november 2018 kl. 10.39

Visningar

Personliga verktyg

Navigering

Sök

Verktygslåda

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
+==Full text==
+Natten mellan den 30 och 31 oktober 1944 slogos rutorna in i en liten villa i Sorö, tunga steg genljödo i rum och trappor, min svåger slets upp ur sängen från sin skräckslagna maka och släpades ned i sitt arbetsrum, där han lades över en av sina egna stolar och genompryglades med spanskrör. »Var är pistolerna? Var är sprängstoffet?» frågade rytande röster. Då man inga svar fick, företogs husundersökning - att min 83-åriga svärmor inte fick slaget, är mig en gåta - och därpå fördes arrestanten bort till ett »uppsamlingsställe», en herrgård i närheten av Sorö. Där vidtogo nya förhör med ideliga slag och käkstötar. »Det var bäst att bita tänderna samman för att inte få alla sönderslagna. En revolver lades fram på bordet, och besked kom, att jag skulle skjutas inom tre minuter, om jag inte förrådde mina medhjälpare.» Hotelsen gick inte i uppfyllelse. Nya hotelser: »Tänk på er hustru och era barn! Vi spränger ert hus i luften, om ni inte talar!» Då inte heller detta hjälpte, blev det avresa till Vestre Fasngsel i Köpenhamn. I en cell där tillbragte arrestanten tre månader utan tillåtelse att röka, läsa eller hämta frisk luft. Men man vänjer sig vid allt: »så småningom fann jag tillvaron uthärdlig. Det svåraste var att få tiden att gå. Men med hjälp av radergummi som jag hittade i min ficka, rensade jag cellen från fläckar och lämnade den i bättre skick, än jag fann den.» Det tyska vaktmanskapet var genomgående korrekt, bara ett par stycken voro brutala. Kosten var enformig, men närande. Med regelbundna mellanrum kom de förhör, som alltid försiggingo efter samma recept, knytnävsslag, rytanden och annan misshandel, dock ej regelrätt tortyr. Dessemellan kom det lika regelbundet order om uppställning, som skulle ske i ilfart, varefter fångarna kunde få stå i fyra timmar, utan att någonting skedde.
+Men aftonen den 6 februari blev det uppbrott på allvar. Arrestanterna fördes i lastbil till bangården och instuvades, sextio man högt, i en godsvagn med plats för »40 man eller åtta hästar». Därefter rullade de i 24 timmar genom Danmark. Endast en gång öppnades dörrarna, och då fingo, tre man i taget, ordna sina behov i diket. Diskussionen i vagnen rörde sig bara om en sak: blir det Fröslev, koncentrationslägret i Sönderjylland, eller blir det Tyskland? Det var omöjligt att se ut, men alla trodde sig känna Danmark på sina fem fingrar och förklarade, att nu var man här, nu var man där. Då det från sakkunnigt håll för tredje gången försäkrades, att man passerat Padborg, gränsstationen till Tredje riket, höll stämningen på att bli hysterisk. Plötsligt höll tåget inne, när dörrarna öppnades såg man med en ofattbar känsla av lättnad, att järnvägsmännen utanför fortfarande hade danska uniformer.
+En kort marsch förde till fånglägret i Fröslev. Det visade sig vara något av ett paradis, om man såg bort från sådana detaljer som taggtrådsstängsel, minfalt, vassa projektorer och vakttorn med kulsprutor. De nykomna fingo god, dansk mat och kunde röra sig fritt bland de 2,000 andra fångarna i lägret. Föredrag, diskussioner, gudstjänster och sångaftnar höllos, paket och post kunde mottagas. Men lyckan varade bara en vecka, så purrades min svågers barack tidigare än vanligt, en del namn ropades upp. däribland hans, och order kom: »Sofort packen!» Denna gång var det Tyskland, därom fanns intet tvivel, och vetskapen därom träffade alla som ett hammarslag. Den danske lägerchefen hade just förklarat, att man på grund av det militära läget inte räknade med ytterligare transporter sydpå. Till denna tur fingo fångarna endast medtaga det allra nödvändigaste, resten skulle skickas hem till deras släkt. En sak gömde min svåger undan: sin vigselring. Han visste att åsynen av den skulle verkat som en dödsrapport på familjen.
+Så bar det av till okänd bestämmelseort. Genom sex långa dygn körde godsvagnen med de 50 danska fångarna sydpå, ständigt sydpå, förbi sönderbombade städer och stationer, där förvridna räls och skenor pekade mot himlen, längs det enda framkomliga spåret. Ofta stannade tåget i timvis för tåg med flyktingar eller trupper som gingo i motsatt riktning, gång på gång ljödo sirenerna, men man undgick som genom ett mirakel alla bomber. Så småningom stod målet klart för alla: Dachau. »När vi marscherade in genom koncentrationslägrets tunga portar, voro vi förberedda på det värsta. Det var väl, att vi inte anade att våra förväntningar om ondska skulle mångdubbelt överträffas.» Lägret bestod av några huvudbyggnader i skrytsam tysk stil och oändliga rader av träbaracker. Först av allt skulle en serie schema utfyllas. »Landet måste drunkna i papper, ty överallt där man kom, började maskineriet från början, samma fakta, samma data skulle uppges, och man hade aldrig intrycket av att materialet kontrollerades eller kom till användning.» Genom fönstren kunde fångarna se in i en mitt emot liggande badanstalt, där nakna, hårlösa. grimaserande gestalter hoppade runt, varelser, i vilka de med svårighet kunde igenkänna människor. Nu kom turen till det danska hållet. De fingo kläda av sig spritt nakna, officiellt för att kläderna skulle desinficeras, i verkligheten till gagn för fångvaktarnas och S S-männens garderober, och avge sina värdesaker (mot kvitto); min svåger lyckades ännu en gäng rädda sin vigselring. Det enda de fingo behålla var skodonen; min svåger välsignade den man som före avresan från Fröslev skänkt honom ett par solida träskostövlar; tack vare dem kunde han uthärda kölden och snöslasket, när fångarna höllo sina dagliga parader, som ofta kunde vara i fyra, fem timmar. Äntligen fördes alla in till »avlusning». Huvudet klipptes ända intill kraniet, alla andra ställen där det växer hår, rakades, varefter patienterna behandlades med lysol. Nu förstodo de den makabra dans, som de sett sina hårlösa, grinande kamrater utföra för en stund sen... När detta var gjort, fingo de kläder, jacka, byxor, underkläder och strumpor, allt så omaka som möjligt. De företedde en så grotesk anblick, att de själva inte kunde låta bli att skratta mitt i sitt elände. Munterheten tog ett hastigt slut, man befann sig i bajerska höglandet i februari, det var bitande kallt och kläderna voro papperstunna. Därpå följde avmarsch till den barack som skulle bli deras bostad, och där befälet innehades av en »Stubenältester». Där funnos i förväg gott hundra man av alla Europas nationer, utom engelsmän, svenskar och schweizare. Axelmakterna representerades av antinazistiska tyskar, anti-fascistiska italienare och röda spanjorer. Det rådde en babylonisk språkförvirring, men kommandospråket var självfallet tyska.
+Eftersom danskarna voro i flertal, fick deras tolk lov att sitta vid överfångens bord, en stor ynnest, eftersom maten där »organiserades» från särskilt håll. »Ordet organisera betydde att byta sig till eller genom bestickelse erhålla vad man behövde.» Trängseln i baracken, där 350 Personer skulle bo på ett område beräknat för 100, var sådan att upp till tre man sovo i var koj. (I andra baracker, där skandinaver icke funnos, kunde det vara sju man — nazismens olyckliga kärlek till Norden förnekade sig inte.) Men när man gick till upptäckte man, att man alla gropar och hål. En motorcyklist for hela tiden av och an längs kolonnen för att hålla den samman, så småningom blev han svartare än en morian, men han fortfor oförtrutet att småle, var gång han susade förbi. När morgonen grydde kunde passagerarna av vägkorsen se, att de befunno sig mellan Berlin och Hamburg. Vart gick färden? Det diskuterades med brinnande iver - till dess sanningen gick upp för alla, det blev varken Hamburg eller Lübeck, det blev Neuengamme! Neuengamme - nästan lika beryktat som Dachau, Neuengamme, där så många danska poliser plågats eller svultit ihjäl! När man höll där och karavanen lastats av, försvunno de nyförvärvade svenska vännerna, men hunno viska: vi kommer snart och hämtar er, innan de togo avsked.
+Några hundra meters marsch genom ett sumpigt landskap - alla dessa läger äro med avsikt lagda på de osundaste platser som finnas - så lotsades man in på en barackgata, ännu trångare och fulare än de i Dachau. I fonden lyfte sig en galge, som dock ej var i bruk, och steg som ackompanjemang röken ur krematoriets skorsten. Det var uppvaknandet efter alla drömmar om frihet och hemfärd! Men på de trånga gatorna mötte man danskar och norrmän som hämtats av svenskarna från andra läger och det måste väl betyda, att uppehållet här i Neuengamme bara var temporärt. Men nu utdelades bleckmärken med nya fångnummer, som skulle bäras om halsen. Min svågers nummer var 79 396. Och så löd appellen: »Antreten, alles mitnehmen!» Man skulle få sitt nattkvarter tilldelat. Det visade sig bestå i ett rum, vars hela golv var belagt med trasiga säckar, ur vilka träullen flöt; säckarna hade tjänat som läger för sjuka, hela golvet var en sammanältad massa av exkrementer och tillsölade plagg, en pesthåla, gentemot vilken en gödselstack vore ett sanatorium. Fångarna vägrade att vare sig ligga eller sitta i rummet. Genom en ''Vertrauensmann'' lyckades de tillkalla lägerchefens nästeman och en läkare, och dessa måste mycket motvilligt medge, att detta inte var vad man kunde bjuda personer som stodo under Sveriges beskydd. Resultatet blev tillåtelse att nästa dag rensa ut i baracken. Natten fick man emellertid tillbringa, stående, i peststanken. Knappt hade rengöringen börjat nästa morgon, innan det kommenderades Achtung och lägerchefen höll sin entré, en mager nervös man med blixtrande ögon, den beryktade »blodhunden från Lublin», sades det. Han skrek om sabotage, alla skulle i fängelseceller och danskarnas äldste, en dansk präst, skulle skjutas! Därpå försvann han. Sedan den första chocken lagt sig lyckades man genom läger, läkaren få lov att fortsätta utrensningen. »Några lik hittades inte i smutsen, men väl i latrinerna, när vi tömde dem.»
+Under tiden hade norrmännen ryckt in i en annan barack, där det fanns både döda och halvdöda i orenligheten. »Liken fördes till krematoriet, de halvdöda fördes på order av SS till badanstalten, där de fingo ett par iskalla duschar, varefter även de kunde föras till krematoriet.» Till belöning för sin energi fördes norrmännen genast till en annan barack, lika smutsig som den första...
+Under de följande dagarna anlände ständigt nya kontingenter av danskar och norrmän. De kommo från olika läger, men alla hade detsamma att berätta: hårt arbete under brutala väktare som använde piskor, pistoler och knölpåkar med eller utan anledning. En av fångarna hade suttit på ett »rullföringsområde», där rapporter om dagens dödsfall gjordes upp. Man var i regel flera dagar bakom, på grund av den enorma dödlighetsprocenten, men ett noggrant schema skulle utfyllas för var avliden med uppgivande av dödsorsaken. Till ledning hade personalen en lista på lämpligaste och ofta förekommande dylika... Min svåger erinrade sig i sammanhanget den fyra sidors Fragebuch, som han fått utfylla, och där det gällde att svara, om någon medlem av familjen lidit av epilepsi, alkoholism, sinnessjukdom eller haft abnormt könsliv... Vad kunde dessa listor tjäna till? (Ingen utfyllde annat än sitt namn och satte streck för resten av rubrikerna.) Jo, om Tyskland förlorade kriget och ställdes till ansvar för sina förbrytelser, kunde dessa listor - lämpligt utfyllda - framläggas som bevis på att alla offren varit en samling ärftligt belastade förbrytare i stånd till vad som helst...
+Utanför lägret blommade våren, och med stygn i hjärtat tänkte fångarna på Danmark, som aldrig är fagrare än i vår. tider. Det fanns ett slags trädgård, där fångar med gula armbindlar arbetade. Bindlarna buro inskriften ''Torsperre'', utgångsförbud, och betydde, att bäraren var dödsdömd. Han skulle alltid vara till hands, om någon medlem av SS fått lust till en hängning. Inne i lägret hade livet börjat glida in i vanor, exempelvis hölls det om söndagen gudstjänst av danska präster. De försiggingo i ena ändan av det gemensamma rummet. I den andra spelade man kort och pratade. Men åhörarna läto sig inte störas. Kanske lämnade de inte sina kojer, men när prästen kom till uppmaningen: låt oss nu alla bedja, som Vår Herre själv har lärt oss, kunde man från alla håll höra Fader vår mumlas. »Det var de egendomligaste gudstjänster, jag upplevt.» Den 9 april, Danmarks ödesdag, firades med musik på ett »organiserat» handklaver, sång och tal. Under tiden ryckte fronten allt närmare Neuengamme, bombardemangen kunde tydligt höras, men alltjämt visste man ingenting om uppbrottets stund, fastän svenskarna med regelbundna mellanrum kommo på kontrollbesök. »Det kan dröja en stund ännu.» En vacker dag kom ett luftangrepp på ett oljelager i närheten, vid var explosion gungade baracken som om den skulle störta samman och lufttrycket kastade invånarna av och an. På vägarna rullade militärtransporter och flyktingskolonner förbi, och från lägret rullade det ena överfulla godståget efter det andra med olyckliga fångar ut mot okänd bestämmelseort. Och äntligen kom det förlösande ordet: i morgon!
+Dagen förut hade den svenska bilparken vid Friedrichsruh bombarderats som följd av att en tysk artilleriställning placerats i dess omedelbara närhet. Angreppet hade kostat femton bilar och flera skadade med. hjälpare. Men den 20 april bar det äntligen av, förbi otaliga bilvrak och sönder-bombade tåg, förbi städer där vartenda hus låg i ruiner. Först långt norr om Ejder gjorde kolonnen halt. Därifrån bar det i plomberade vagnar av genom Danmark - så nära, men ändå så ogripbart! - och vidare till Sverige, landet som lyckats hålla sig utanför krigets malström och som genom mod och beslutsamhet kunde rädda ett litet antal av dess offer...
 ==Publiceringar==
 * ''[[Vecko-Journalen#1945|Vecko-Journalen]]'' 1945 nr 27