Hans Ostelius

Från FrankHeller

Hoppa till: navigering, sök
 
Rad 9: Rad 9:
Varje gång Hans Ostelius fick frågan om detta så svarade han ”Sa jag
Varje gång Hans Ostelius fick frågan om detta så svarade han ”Sa jag
verkligen Eslöv? Jag menade ju Landskrona.”
verkligen Eslöv? Jag menade ju Landskrona.”
 +
 +
Ostelius höll föredrag för Utlandssvenskarnas förening på Gillet, referat i ''Expressen'' 4.10.1952, och där skall han ha sagt att Heller "har minsann inte varit på alla de ställen han skriver om".
 +
 +
 +
==Omnämnanden==
 +
* [[Polyglott heders-matchiche tillägnad Eva Hedvig Elisabeth och Hans Ostelius av komponisten]]
 +
 +
==Bibliografi==
 +
* ''Det var roligt nästan jämt'' (Malmö 1975). Självbiografi; Serner omnämns på s. 118-120.
==Externa länkar==
==Externa länkar==
[http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Ostelius Hans Ostelius på Wikipedia]
[http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Ostelius Hans Ostelius på Wikipedia]
 +
 +
==Utdrag ''Det var roligt nästan jämt''==
 +
En annan personlighet som plötsligt dök upp i London var Frank Heller, tillsammans med sin hustru Annie.
 +
 +
Frank var min vän sedan flera år tillbaka. Jag har dedicerat en av mina böcker till honom. Han var gift med Annie, en dansk prästdotter som visserligen älskade att höra skabrösa historier men aldrig berättade några sådana själv. Och som för övrigt var en synnerligen rar och dynamisk person som älskade sin Frank över allt på jorden.
 +
 +
Historien om Frank är väl tämligen bekant, men jag skall ändå skissera den i korta drag. Frank Heller är pseudonymen för Gunnar Serner, prästson, vars barndom tillbringades i Bosarp, Malmöhus län, i ett hem präglat av gammaldags fromhet. Han blev student vid femton års ålder vid Katedralskolan i Lund, i vilken stad han sedan bedrev intensiva akademiska studier som resulterade i en doktorsavhandling om den engelske skalden Swinburne åtta år efter studentexamen.
 +
 +
Det var på den legendariske Sam Asks tid, då studenterna levde i sus och dus, vida över sina tillgångar. Det resulterade i ett växelrytteri som i Serners fall slutade med förfalskandet av borgensnamn på vissa reverser.
 +
 +
Helt visst skulle unge Gunnar ha råkat mycket illa ut om han inte hade lämnat landet.
 +
 +
Han hamnade så småningom i Monte Carlo där han utan minsta framgång prövade sin lycka på kasinot.
 +
 +
Han nödgades då etablera sig som författare för brödfödans skull och skrev ett otal äventyrsromaner med några genomgående figurer; i första hand Filip Collin, äventyrare från Lund, vidare doktor Zimmerman, psykoanalytiker från Amsterdam, professor Pelotard och en del andra mer eller mindre kufiska gestalter.
 +
 +
Allt skrevs under pseudonymen Frank Heller som snart blev ett internationellt känt namn. Böckerna översattes till ett flertal språk, Frank kunde betala sina skulder i Lund och därigenom rättfärdiga
 +
sina ungdomssynder.
 +
 +
Inte bara det: han skaffade sig en liten villa i Menton vid Franska rivieran, ett stenkast från italienska gränsen. Villa St. Yves hette den.
 +
 +
Han hade också hus i Allinge på Bornholm, Casa Collina, vilket kan betyda antingen Herr Collins affärer (namnet på en av hans böcker) eller Huset på kullen.
 +
 +
Min hustru och jag gästade båda hemmen och hade mycket stort utbyte av våra vänner Hellers. Frank var den mest beläste person jag någonsin råkat, han var mångsidigt kultiverad och hans Annie låg honom tätt i hälarna i dessa avseenden. Hans klassiska bildning var imponerande, franska behärskade han perfekt och han skrev till och med fulländad vers på franska.
 +
 +
Hjältarna i hans böcker rörde sig ofta i mycket höga kretsar, de var ofta skrudade i smoking och frack.
 +
 +
Det är anmärkningsvärt att Frank inte ägde något av dessa plagg, han var i regel tämligen vårdslöst klädd. Han lät t.ex. aldrig kemiskt tvätta en kostym, han ansåg det vara skadligt för plaggen.
 +
 +
Casa Collina i Allinge var mycket trevligt men gick knappast upp mot Villa St. Yves, som vi ofta besökte. Då gjorde vi långa promenader i bergen, bl.a. till St. Agnes, där vi med förkärlek åt fårkotletter grillade på olivved. Ibland vågade vi oss ända till Mertola på den italienska sidan där vi nära nog föråt oss på spagetti och andra italienska specialiteter.
 +
 +
Trots den tämligen stora åldersskillnaden trivdes vi utmärkt tillsammans, även när våra vänner gästade oss i vårt lilla trångbodda hem i [[London]].
 +
 +
En dag skaffade Frank fram en liten roulette och en grön duk. Vi skulle spela. I tunnelbanestationen vid Piccadilly Circus fanns det växelautomater, och där växlade vi till oss ofantliga mängder småmynt varpå vi satte igång.
 +
 +
Frank var en manisk spelare, han var helt besatt av speldjävulen. Det var kanske en av anledningarna till att han bosatt sig nära två kasinon: Monte Carlo och Menton. Och inte långt från San Remo.
 +
 +
Vi spelade varje kväll. Frank hade något märkvärdigt system som dock var långt ifrån ofelbart: han förlorade hela tiden. Och jag, som inte hade något system alls utan spelade helt slumpartat, vann. Visserligen använde vi den lägsta insatsen som kunde tänkas i engelskt mynt nämligen en farthing, men det blev ändå en hel del pengar. Till slut vägrade jag fortsätta.
 +
 +
"Bara ett par kvällar till. Sedan bränner vi upp rouletten", sade Frank. Och vi fortsatte. Så en dag hittade Eva ett pantkvitto på golvet: Annie hade gått och pantsatt en ring för att Frank skulle kunna spela.
 +
 +
Det blev ett litet uppträde som dock var av kort varaktighet. Frank tog motvilligt tillbaka sina pengar, och sedan talade vi aldrig mera om saken. Ett är säkert: att vinna pengar från sina vänner skall man akta sig för, det är mycket obehagligt för en själv.
 +
 +
Under kriget träffades vi i Sverige. Hellers bodde då på Hotel Reisen i Stockholm men besökte oss ofta i vårt hem på Lidingö. De ville helst inte träffa folk som de inte kände. Frank var på något sätt folkskygg. Och det är som sagt märkligt att han, som ofta på ett glänsande sätt beskrev eleganta miljöer inte alls var elegant själv. Han hade aldrig frekventerat de svindlande höga kretsar han beskrev, han hade inte ens snuddat vid dem.
 +
 +
Frank dog i Malmö och sedan vistades Annie mestadels i Sorö i Danmark, varifrån jag tror hon härstammade. Sista gången vi träffade henne var i Menton 1966. Hon bodde då kvar i Villa St. Yves.
 +
 +
Som slutvignett citerar jag vad Frank skrev om vårt lilla hem i London. Dikten förekommer i senaste upplagan av hans briljanta "Ballader till Bröderna".
 +
 +
:Mitt i London vid en vacker Square
 +
:Fastän Herren nådigt oss bevare
 +
:För de damer vilka efter tio
 +
:Frekventera squaren och dess bio
 +
:Mitt i denna farofyllda ängden
 +
:Finns en våning föga känd av mängden
 +
:Där i paradisisk oskuld leva
 +
:Adam Hans och Adams revben Eva
 +
 +
Balladen fortsätter sedan delvis på franska med ordvändningar som till och med en medlem av Académie Francaise skulle ha avundats, t.ex.:
 +
 +
:''Je voudrais bien que j'eusse''
 +
:''l'ame d'Ostelius''
 +
:''pleine d'audace, d'astuce''
 +
:''etc.''
[[Category:Personer|Ostelius, Hans]]
[[Category:Personer|Ostelius, Hans]]

Nuvarande version från 25 november 2017 kl. 13.08

Hämtad från "http://brajt.com/frankheller/Hans_Ostelius"
Personliga verktyg