Min svåger i Dachau
Från FrankHeller
för
Min svåger i Dachau
Hoppa till:
navigering
,
sök
==Full text== Natten mellan den 30 och 31 oktober 1944 slogos rutorna in i en liten villa i Sorö, tunga steg genljödo i rum och trappor, min svåger slets upp ur sängen från sin skräckslagna maka och släpades ned i sitt arbetsrum, där han lades över en av sina egna stolar och genompryglades med spanskrör. »Var är pistolerna? Var är sprängstoffet?» frågade rytande röster. Då man inga svar fick, företogs husundersökning - att min 83-åriga svärmor inte fick slaget, är mig en gåta - och därpå fördes arrestanten bort till ett »uppsamlingsställe», en herrgård i närheten av Sorö. Där vidtogo nya förhör med ideliga slag och käkstötar. »Det var bäst att bita tänderna samman för att inte få alla sönderslagna. En revolver lades fram på bordet, och besked kom, att jag skulle skjutas inom tre minuter, om jag inte förrådde mina medhjälpare.» Hotelsen gick inte i uppfyllelse. Nya hotelser: »Tänk på er hustru och era barn! Vi spränger ert hus i luften, om ni inte talar!» Då inte heller detta hjälpte, blev det avresa till Vestre Fasngsel i Köpenhamn. I en cell där tillbragte arrestanten tre månader utan tillåtelse att röka, läsa eller hämta frisk luft. Men man vänjer sig vid allt: »så småningom fann jag tillvaron uthärdlig. Det svåraste var att få tiden att gå. Men med hjälp av radergummi som jag hittade i min ficka, rensade jag cellen från fläckar och lämnade den i bättre skick, än jag fann den.» Det tyska vaktmanskapet var genomgående korrekt, bara ett par stycken voro brutala. Kosten var enformig, men närande. Med regelbundna mellanrum kom de förhör, som alltid försiggingo efter samma recept, knytnävsslag, rytanden och annan misshandel, dock ej regelrätt tortyr. Dessemellan kom det lika regelbundet order om uppställning, som skulle ske i ilfart, varefter fångarna kunde få stå i fyra timmar, utan att någonting skedde. Men aftonen den 6 februari blev det uppbrott på allvar. Arrestanterna fördes i lastbil till bangården och instuvades, sextio man högt, i en godsvagn med plats för »40 man eller åtta hästar». Därefter rullade de i 24 timmar genom Danmark. Endast en gång öppnades dörrarna, och då fingo, tre man i taget, ordna sina behov i diket. Diskussionen i vagnen rörde sig bara om en sak: blir det Fröslev, koncentrationslägret i Sönderjylland, eller blir det Tyskland? Det var omöjligt att se ut, men alla trodde sig känna Danmark på sina fem fingrar och förklarade, att nu var man här, nu var man där. Då det från sakkunnigt håll för tredje gången försäkrades, att man passerat Padborg, gränsstationen till Tredje riket, höll stämningen på att bli hysterisk. Plötsligt höll tåget inne, när dörrarna öppnades såg man med en ofattbar känsla av lättnad, att järnvägsmännen utanför fortfarande hade danska uniformer. En kort marsch förde till fånglägret i Fröslev. Det visade sig vara något av ett paradis, om man såg bort från sådana detaljer som taggtrådsstängsel, minfalt, vassa projektorer och vakttorn med kulsprutor. De nykomna fingo god, dansk mat och kunde röra sig fritt bland de 2,000 andra fångarna i lägret. Föredrag, diskussioner, gudstjänster och sångaftnar höllos, paket och post kunde mottagas. Men lyckan varade bara en vecka, så purrades min svågers barack tidigare än vanligt, en del namn ropades upp. däribland hans, och order kom: »Sofort packen!» Denna gång var det Tyskland, därom fanns intet tvivel, och vetskapen därom träffade alla som ett hammarslag. Den danske lägerchefen hade just förklarat, att man på grund av det militära läget inte räknade med ytterligare transporter sydpå. Till denna tur fingo fångarna endast medtaga det allra nödvändigaste, resten skulle skickas hem till deras släkt. En sak gömde min svåger undan: sin vigselring. Han visste att åsynen av den skulle verkat som en dödsrapport på familjen. Så bar det av till okänd bestämmelseort. Genom sex långa dygn körde godsvagnen med de 50 danska fångarna sydpå, ständigt sydpå, förbi sönderbombade städer och stationer, där förvridna räls och skenor pekade mot himlen, längs det enda framkomliga spåret. Ofta stannade tåget i timvis för tåg med flyktingar eller trupper som gingo i motsatt riktning, gång på gång ljödo sirenerna, men man undgick som genom ett mirakel alla bomber. Så småningom stod målet klart för alla: Dachau. »När vi marscherade in genom koncentrationslägrets tunga portar, voro vi förberedda på det värsta. Det var väl, att vi inte anade att våra förväntningar om ondska skulle mångdubbelt överträffas.» Lägret bestod av några huvudbyggnader i skrytsam tysk stil och oändliga rader av träbaracker. Först av allt skulle en serie schema utfyllas. »Landet måste drunkna i papper, ty överallt där man kom, började maskineriet från början, samma fakta, samma data skulle uppges, och man hade aldrig intrycket av att materialet kontrollerades eller kom till användning.» Genom fönstren kunde fångarna se in i en mitt emot liggande badanstalt, där nakna, hårlösa. grimaserande gestalter hoppade runt, varelser, i vilka de med svårighet kunde igenkänna människor. Nu kom turen till det danska hållet. De fingo kläda av sig spritt nakna, officiellt för att kläderna skulle desinficeras, i verkligheten till gagn för fångvaktarnas och S S-männens garderober, och avge sina värdesaker (mot kvitto); min svåger lyckades ännu en gäng rädda sin vigselring. Det enda de fingo behålla var skodonen; min svåger välsignade den man som före avresan från Fröslev skänkt honom ett par solida träskostövlar; tack vare dem kunde han uthärda kölden och snöslasket, när fångarna höllo sina dagliga parader, som ofta kunde vara i fyra, fem timmar. Äntligen fördes alla in till »avlusning». Huvudet klipptes ända intill kraniet, alla andra ställen där det växer hår, rakades, varefter patienterna behandlades med lysol. Nu förstodo de den makabra dans, som de sett sina hårlösa, grinande kamrater utföra för en stund sen... När detta var gjort, fingo de kläder, jacka, byxor, underkläder och strumpor, allt så omaka som möjligt. De företedde en så grotesk anblick, att de själva inte kunde låta bli att skratta mitt i sitt elände. Munterheten tog ett hastigt slut, man befann sig i bajerska höglandet i februari, det var bitande kallt och kläderna voro papperstunna. Därpå följde avmarsch till den barack som skulle bli deras bostad, och där befälet innehades av en »Stubenältester». Där funnos i förväg gott hundra man av alla Europas nationer, utom engelsmän, svenskar och schweizare. Axelmakterna representerades av antinazistiska tyskar, anti-fascistiska italienare och röda spanjorer. Det rådde en babylonisk språkförvirring, men kommandospråket var självfallet tyska. Eftersom danskarna voro i flertal, fick deras tolk lov att sitta vid överfångens bord, en stor ynnest, eftersom maten där »organiserades» från särskilt håll. »Ordet organisera betydde att byta sig till eller genom bestickelse erhålla vad man behövde.» Trängseln i baracken, där 350 Personer skulle bo på ett område beräknat för 100, var sådan att upp till tre man sovo i var koj. (I andra baracker, där skandinaver icke funnos, kunde det vara sju man — nazismens olyckliga kärlek till Norden förnekade sig inte.) Men när man gick till upptäckte man, att man dessutom måste dela madrassen med miljontals loppor... Morgon och afton utdelades ett tums-tjockt brödstycke och en skål brunaktig vätska, kallad kaffe, ibland vankades det en smula margarin, som var ren paraffin, och en smula smaklös, mager ost. En gång i veckan fick man en skedfull brunt socker, som utdelades i en bit makulaturpapper. När sockret ätits, slukade man makulaturet, det var den enda åtkomliga lektyren - för övrigt återfanns det även som toalettpapper... Och vad var det för makulatur? Det var - hör och häpna! - råstoffet till Mein, Kampf.... Middagen bestod alltid av en skål soppa kokt på kålrabbi. Eftersom brödet till 50 procent bestod av sågspån, gingo fångarna omkring i ett konstant tillstånd av svält. Ett par fångna danska läkare beräknade, att de bara fingo 1/3 av de kalorier som beräknas för en man med lättare arbete, och att var fånge rent matematiskt måste minska c:a 250 gram om dagen: eftersom man i regel inte tål att mista mer än hälften av sin kroppsvikt, var det en enkel uppgift att räkna ut, när slutet kom. Men enligt tyskarnas åsikt tog det i alla fall för lång tid. De hade också sörjt för att processen kunde påskyndas. »Vår barackgata gränsade mot en barack för epidemiska sjukdomar, på dess andra sida låg en barack för plättyfussjuka. Det fanns taggtråd framför fönstren, men bakterierna respektera knappast taggtråd. Var morgon släpades nattens skörd av döda i de båda barackerna ut och lades alldeles nakna längs vår barackvägg. Två medfångar, själva matta och kraftlösa, buro ut dem, den ene höll i likets huvud, den andre i fötterna. Likets rygg släpade längs jorden. Där lågo de i trista rader, fria från ytterligare lidanden, men med vidöppna ögon som stirrade mot himlen i en sista stum anklagelse. Plötsligt kom det män på besök till dem. Den ene hade en handfull blanketter. Efter att ha rådfrågat dessa gav han den andre anvisning på var det fanns guldtänder och plomber, som skulle tillvaratagas. Först sedan detta skett, kunde liken bäras bort. Det högsta antal jag sett på en dag var 42.» Krematoriet arbetade dag och natt, men kunde inte hålla takt med produktionen av utmärglade kadaver. De lagrades i tusenvis i kylrum. De danska läkarna sattes vid ett tillfälle till arbete i sjukbarackerna och beräknade avgången där till 5.000 i månaden. »Vi tänkte med en rysning på sommaren - hur skulle det bli, när det stod het, kvävande luft mellan barackväggarna och bakterierna kunde sprida sig i oanad takt? Vi räknade ut, att hela lägret förnyade sig självt i loppet av ett år. Jag hade fångnummer 141.661, men eftersom man visste att flera hundratusen strukit med sedan 1933, betydde det bara, att matrikeln började från början, när man hunnit ett visst nummer.» Utom den yttre fienden, bakterierna i sjukbarackerna, hade man även en inre. Sjukdomar härjade bland de undernärda fångarna. Läkarna konstaterade det, men kunde ingenting göra: de enklaste läkemedel saknades. Angina, difteri och charlakansfeber voro de vanligaste åkommorna, men därjämte diarré, som nästan inte kunde stoppas och som i loppet av kort tid förvandlade stora, starka män till skuggor av sig själva, till »museimän», som man kallade de avmagrade skelett som trängdes i lägret. Men fångarna ''ville'' inte låta sitt mod nedslås, de ville inte duka under, de ville hem till de sina igen! Nästan dagligen sågo de stora eskadrar av anglosaxiska bombmaskiner passera förbi på väg till München eller andra städer. En dag ryktades det, att man behövde 10.000 man för att röja upp i ruinerna där. »Den dagen fingo vi marschera till läkarundersökning. De första avdelningarna fingo kläda av sig inne i läkarbaracken, sedan gick det inte fort nog -allt skulle gå los, los, i tempo, i tempo - och vi måste kläda av oss på gatan. Det var frost och snö, men det gjorde ingenting... Äntligen kommo vi in och fördes i ilmarsch förbi 3—4 läkare, som utan vidare förklarade oss alla dugliga till hårt arbeta. Sista besöket var hos tandläkaren, som på baksidan av fångens utfyllda schema smällde på en stämplad bild av tandgården och antecknade vad som var av intresse (guldplomber och kronor). »Det var samma schema som vi sett användas vid avskedsbesöket hos våra döda kamrater, innan de fördes till krematoriet. Tanken gick som en ilning längs ryggen. Nu visste vi, vad som förestod oss. Att vi undgingo det slut som vi redan anade, berodde framför allt på en man, vars namn alltid kommer att stå lysande för oss, Folke Bernadotte.» ==Publiceringar== * ''[[Vecko-Journalen#1945|Vecko-Journalen]]'' 1945 nr 27 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Danmark]] [[Category:Full text]]
Tillbaka till
Min svåger i Dachau
.
Visningar
Sida
Diskussion
Visa wikitext
Historik
Personliga verktyg
Logga in
Navigering
Huvudsida
Deltagarportalen
Aktuella händelser
Senaste ändringarna
Slumpsida
Hjälp
Sök
Verktygslåda
Vad som länkar hit
Relaterade ändringar
Specialsidor