Gallileos lärjunge

Från FrankHeller

==Full text== Han var stor, bred och trind som ett bolstervar redan i skolan. Två små plirande grönblå ögon gåvo hans ansikte fryntlighet, och ett par förgyllda glasögon gåvo det karaktär och värdighet. Håret var så blont, att det knappt syntes i solsken, helst som det var snaggat efter preussiskt mönster, och den lilla smala munnen liknade mest en spricka i ansiktet, avsedd att mottaga femöringar snarare än livsmedel. Emellertid användes den till den senare uppgiften, och jag kan intyga det av egen erfarenhet, ty vi frekventerade samma matlag, där vi intogo de kvantiteter fett, kolhydrat och äggvita som på den tiden kunde förvärvas till ett pris av trettio kronor i månaden. För att ge oss ett begrepp om hur oerhört betungande Elfsborgs lösen var för fosterlandet omtalar Odhner, att priset på en tunna råg den gången var fyra riksdaler specie. Jag vet, att det enda intryck denna uppgift gjorde på mig i skolan, var att råg måste ha varit kolossalt billigt på den tiden. Alltså inser jag, att det är svårt eller kanske lönlöst att ge den nutida läsaren en föreställning om vad det betydde att man fick hel kost för trettio kronor i månaden år 1906, och går vidare till att tala om Karl-Rutger Ax, genom sina initialer förutbestämd att kallas Krax. Mans yttre sådant det redan skildrats var ägnat att göra honom till en populär figur, och när därtill kom att han var småförmögen och frikostig, behöver det inte sägas, att han snart blev centrum i en krets av trofasta följeslagare. Deras bedrifter och eskapader började fylla hävderna och även stadens tålmodige polismästares protokollsbok. "Natten mellan den 23 och 24 oktober anträffades filosofie studeranden Karl-Rutger Ax av Kristianstads nation uppklättrad i gaslyktan nummer 345 vid Stora Gråbrödersgatan, med hög röst uppläsande valda sidor av Arndts Huspostilla, därigenom enligt egen uppgift firande sin födelsedag." — "Bland dem som natten till den 13 mars följde detektivkonstapeln Jönsson med sång genom hela staden, därigenom försvårande hans kamp mot de brottsliga elementen, märktes i främsta rummet filosofie studeranden av Kristianstads nation K.-R. Ax." När Karl-Rutger legat två år vid universitetet, upptäckte han att han misstagit sig om sin begåvnings verkliga art. Han hade dittills studerat zoologi, nu kände han med ens en livlig inre övertygelse om att vad hans håg stod till var nyeuropeisk konstteori. Härtill bidrog möjligen att föreläsningarna i zoologi höllos kl. 8 på morgonen, och även att Karl-Rutger hos en vän kommit över ett komplett kompendium till ett-betygskursen i konstteori. Det innehöll icke blott allt vad man verkligen behövde veta till detta betyg utan också en fullständig "katekes" till professorns frågor. Stolt i medvetandet att vara ägare till detta sesam försummade Karl-Rutger totalt alla föreläsningar och övningar, ja till den grad att han inte ens anade hur professorn såg ut. Det skulle emellertid komma att stå honom dyrt. En dag då han kom in på sitt stamkafé för att läsa veckans skämttidningar, ett studium som han aldrig försummade, fann han dem samtliga upptagna. En medelålders herre med krokig näsa och svart siarskägg läste "Strix" och hade för säkerhetens skull satt sig ovanpå de övriga sex eller sju skämttidningar, som på den tiden utkommo. Karl-Rutger fixerade honom en stund, men då han inte tycktes lägga märke till dessa blickar, stegade Karl-Rutger fram till den okände, harsklade sig och sade; — Min herre, förlåt, men jag trodde, att det bara var hebreiska som man läste bakifrån? En mördande blick träffade honom ur två kolsvarta pupiller. När han en vecka senare gick upp för att anmäla sig till tentamen i nyeuropeisk konstteori, mötte han på nytt blicken ur samma ögonpar. Det tillhörde professorn i det ämne, åt vilket Karl-Rutger vigt sina bästa krafter i en redan ganska avsevärd tid. Professorn ändrade i dagens anledning sin katekes och Karl-Rutger gick skamligt bet till ett betyg i nyeuropeisk konstteori. Men outtröttlig i sin kunskapstörst hade han redan samma eftermiddag funnit ett nytt ämne, åt vilket han ville viga sitt liv och sina krafter. Han avlade besök i stadens finaste optiska affär och förde där långa och grundliga förhandlingar, vilka hade till resultat att ett paket av egenartad form låg framdukat på ett sidobord vid den tröstsexa, som han och hans vänner avåto samma afton på Norden. Paketet föranledde många gissningar hos de närvarande, men värden avböjde alla förklaringar till dess kaffet var drucket. Då reste han sig och höll följande anförande: — Kamrater! Vilken är den ädlaste av alla vetenskaper? Utan tvivel den som drager våra tankar bort från stundens förgängliga bagateller och lyfter dem uppåt, mot det beständiga och sublima. Har någon av er någonsin sett Jupiter i en kikare? Eller den för sina ringar bekante Saturnus? Eder tystnad är mig tillräckligt svar. Hellre än att studera stjärnornas gång och lysande i naturen, där I dock haven tillfälle att iakttaga dem i deras verkliga tillstånd, har I nöjt er med att studera dem i de förvanskade avbildningar, vari de framställas av en Hennessy, en Martell. Och som I, så de flesta medborgare i denna stad. Har Hemliga Jönsson någonsin lyft sin blick från Grönegatan för att kasta den på stjärnorna? Eller konstapeln nummer 13? Ert medlidsamma löje säger mig, vad I haven för uppfattning i saken. Kamrater! Vad jag redan sagt låter er utan tvivel ana det beslut jag i dag fattat. Avvisad av konstteoriens grumlige förkunnare i denna stad vänder jag blicken mot höjden, mot Orion och Sirius. Kamrater! Till Stortorget för att studera dessa upphöjda himlakroppar i all deras glans och allt deras majestät! Ett brusande bifall hälsade dessa ord. Under det en manskvartett avsjöng "Stjärnorna blinka", vecklade aftonens värd upp det hemlighetsfulla paket som hela tiden vilat på sidobordet, och som nu visade sig innehålla en kikare med stativ. Bärande denna i spetsen för tåget avmarscherade man till Stortorget, där hungriga skaror trängdes i nattmörkret kring två ångande korvstånd. Föraktande de bud dessa bragte från en i köttsliga njutningar sjunken värld reste Karl-Rutger och hans vänner stativet med kikaren och inställde synröret på Polstjärnan, den enda stjärna om vars plats de ägde mera ingående kännedom. De iakttogo den under utbrott av lidelsefull beundran, vilka först hejdades då konstapeln nummer 13 Persson lade sin tunga hand på Karl-Rutgers axel och sade: — Nu kan det vara nog med det där, kandidaten. Gå nu hem och lägg sig! Karl-Rutger vände sig om, sårad i det innersta av sin själ. — Ser inte konstapeln att jag studerar astronomi? Konstapeln nummer 13 Persson svarade lugnt: — Det får kandidaten göra om dagarna! Karl-Rutger vände sig mot sina vänner med en min som Gallileis, när han ställes inför kardinalskollegiet, och ropade: — Man söker undertrycka vetenskapen med polismakt! Man söker hejda dess frammarsch med gummibatonger! Det är precis vad jag kunde vänta mig! Min herre — detta vänd till konstapeln nummer 13 — innan ni arresterar mig, ber jag er att kasta en blick i denna kikare för att själv övertyga er om sanningen av de odödliga orden: Och likväl rör hon sig! Korvätarna hade i stora skaror samlats kring Karl-Rutger och hans synrör. Ett växande mummel visade, att de voro beredda att slå ett slag för forskningens frihet. Men konstapeln lyfte sin hand och förstärkningar strömmade hastigt till från det lilla poliskontoret. Inseende det hopplösa i en kamp mot övermakten packade Karl-Rutger samman sin kikare och avtågade, i det han med hög röst ropade: — Man påstår, att jag aldrig tar någon examen. Men hur skall man kunna ta examen i en stad, där polisen förbjuder en att studera? Ack ja, det var på den tiden då priset på en tunna råg var fyra riksdaler specie — förlåt, då man ännu vågade vara lättsinnig, en tid som är till dem grad avlägsen, att man endast tycker sig kunna uträkna dess avstånd med hjälp av astronomiska ljusår. ==Kommentarer== * Karl-Rutger Ax - [[Sam Ask]] ==Publiceringar== * ''Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning'' 14.5.1932 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Gallileos lärjunge.