Frank Hellers mystiska London

OBS! Upphovsrättsskyddad. Daniel Viklund, Dagens Nyheter, 24.12.1965 

Hur skulle Filip Collin från Kristinehamn alias professor Pelotard trivas i [[London]] om han dök upp där igen? Eller bor han kanske när allt kommer omkring ännu kvar på 49 Gothenburg Road som mästaren bakom de kupper, inrott och rån som ideligen gör sensation i England utan att Scotland Yard någonsin tycks kunna ta i reda på vem som varit framme? Ifall Frank Heller, Filip Collins andlige fader, ännu hade levat, skulle han ha kunnat ställa sig båda frågorna.

Ser man så på läget, är Filip Collin, hans andra jag professorn och medhjälparna Graham och Lavertisse fortfarande ganska levande när man tjuvtittar i böckerna om dem.

Många ouppklarade fall i Scotland Yards arkiv har sina drag av Pelotards mästerliga metoder. Det stora engelska tågrånet för några år sedan skulle ha kunnat vara ett av hans verk, för att inte tala om de senare välorganiserade utbrytningarna ur tågrånarnas fängelseceller. London och det England där professorn opererade en del — han höll ju till i andra länder också — har förändrats åtskilligt.

Fil dr Gunnar Serner avvek som trogna läsare av Frank Heller vet från Lund år 1912 efter att ha råkat i konflikt med en del paragrafer i strafflagen. Han stannade då som författaren själv har avslöjat i London bara några veckor, närmare bestämt ungefär till den kväll då en svensk dam från Lund kände igen honom på restaurang Frascati på Oxford Street. Emellertid hade han vistats i London två gånger tidigare - åren 1906 och 1910 — och de flesta av Filip Collins äventyr i den engelska huvudstaden är daterade till de åren i böckerna.

Restaurang Frascati finns inte längre kvar. Den har blivit ett offer för saneringen av affärsgatan Oxford Street.

Många av de gator och platser som professor Pelotard och hans medarbetare frekventerade finns inte heller längre av den enkla anledningen att de aldrig har existerat.

Dit hör Gothenburg Road, varifrån professorn avslöjade falskmyntarna och överlämnade dem till detektiven Kenyon.

Dit hör också Furlong Lane i närheten av Lloyd Avenue, där professorn tog reda på att skurken Hornstein, som besvärade underhusledamoten Isaacs, egentligen hette Marcowitz och dessutom var spion.

De fingerade gatunamnen kom väl till i Frank Hellers böcker av samma anledning som deckarförfattare nu uppfinner namn och adresser för att inte riskera åtal av någon oavsiktligt ärekränkt person.

Bortsett härifrån är emellertid många av Frank Hellers miljöskildringar från London mycket allmänna, och ibland frågar man sig hur pass bra han egentligen kände till stan. Om Gothenburg Road sägs på något ställe hos Frank Heller att den låg "i nordvästra London" utanför Regents Park, men av diverse ledtrådar verkar det snarast som om gatan hade legat öster eller sydost om parken. Men på den tiden när Frank Hellers böcker om Filip Collin skrevs visste väl svenska läsare i allmänhet mindre om London än nu, så det blev inte några anmärkningar.

Vid närmare granskning förefaller många av Frank Hellers miljöskildringar från London att vara målade med mycket breda penseldrag, som ett slags stora svep över professor Pelotards mystiska omgivningar.

Vid ett tillfälle avreser Filip Collin och Lavertisse med båttåget från Victoriastationen till Portsmouth.
Visserligen var det kanske ett extra tåg till en lyxkryssning, men annars går det sällan båttåg åt det hållet från Victoria; de föredrar att ånga ut från Waterloo, om det inte gäller biljett till Dover för vidarebefordran till kontinenten.

Många läsare av professorns och Lavertisses äventyr i London lutar vagt åt den uppfattningen att de mest höll till i statsdelen Paddington. Men läser man om mellan raderna, stämmer det på något sätt inte alltid. Paddington är för närvarande en av de delar av London där rivningar och saneringar gått hårdast fram sedan den engelska högkyrkan — en av det brittiska örikets hårdare hyresvärdar — äntligen bestämt sig för en del bostadsförbättringar. Det gör att det är svårt att vara säker på var den av Frank Heller antydda miljön egentligen fanns.

Som bekant skriver Frank Heller en hel del om det centrala och kända London. Holborn, Strand och Kingsway (som just före första världskriget hade blivit färdigt som Londons modernaste trafikstråk) är några av exemplen. Men gatorna där professor Pelotard gjorde sig hemma är med något undantag svåra att lokalisera.

Ett undantag är torget i Brook Green, i vars närhet professorn tjänade pengar på en ferieagentur i kompanjonskap med Johnson från Dackemaula, som hans engelske arbetsgivare trodde vara norrman - vilket var förutsättningen för kuppen.

Brook Green finns kvar i all sin prakt. Platsen ligger strax väster om utställningshallen Olympia och inte så rasande långt från West London Airterminal, dit många svenska Londonturister först kommer numera. Där finns många hus som påminner om "Bradford Mansions", bostadskomplexet  som  professorn exploaterade. Men Bradford Mansions finns inte — i varje fall inte i telefonkatalogen.

Var bodde dr Serner själv när han kom till London efter kollisionen med strafflagen? Kanske står det skrivet någonstans, men annars skulle man gissa på Bloomsbury, numera studentstaden i London, men en stadsdel som i rätt hög grad nu också är pensionatens och småhotellens stadsdel.

För övrigt skulle professor Pelotard ännu känna igen sig på ett sätt i London. Det är fortfarande — trots utlänningkontroll och pass och hotellregister - antagligen mycket lättare att försvinna i London än någon annan stans, om man inte direkt har Interpol efter sig.

Enligt vad Serner uppger i sina memoarer - "[[På detta tidens smala näs]]" - skaffade han sig som minne av besöket i London innan han avvek till Monte Carlo visitkort med adress.
Av detta framgick att "jag numera hette Frank Heller och hade min adress Bedford Square 34, London W.C. 1".

Uppgiften bevisar att Frank Heller antingen syftade högt eller också inte riktigt visste var han förlagt sin bostad. Bedford Square var på den tiden ett av Londons mest toppfashionabla kvarter.

I nr 44 bara några steg från Frank Heller esq. bodde t ex H H Asquith. Han var visserligen premiärminister år 1912 och innehade följaktligen tillfälligt adressen Downing Street 10. Bedford Square 34 var förvisso alltså inte i London år 1912 en adress där man höll sig undan, men möjligen tänkte Frank Heller att adressen skulle stärka krediten utomlands.