Andra klass genom Europa

REcension ''[[Diagonal genom Europa. Reseintryck 1934-37]]'' publicerad i ''Svenska Dagbladet'' 9.12.1937, sign. M.L-n.

När en förtäljare av sällsamma äventyr på främmande botten, därtill en fulländad tydare av invecklade sammanhang, för omväxlings skull skriver ihop en regelrätt resebok, väntar man sig en glänsande sådan, böjd åtskilligt över genomsnittet. Glänsande är kanske Inte rätta ordet för "Diagonal genom Europa" och genomsnittet ligger t våra dagar med dess uppsjö på vettiga och läsvärda reseskildringar ganska högt. Frank Heller känner emellertid sitt territorium — Frankrike, framför allt Rivieran, och Mellaneuropa i övrigt — bättre än de flesta, han har flackat i alla riktningar, Inte bara nedsjunken i förstaklassvagnarnas lyxfåtöljer, betraktande de originellare medpassagerare, som lånat sina drag åt någon välkänd frankhellersk figur av Internationella mått, utan också begagnande sådana enklare resemöjligheter som landets egna solida medborgare kunna tänkas använda. Längre ner än till andra klass sträcker sig dock knappast hans i bok framlagda iakttagelser. Han saknar socialt Intresse 1 egentlig mening, vilket ingalunda betyder brist på intresse för människor. Vad resenären Frank Heller inriktar sig på är de nationella särdragen, det kuriositetsbetonade och pittoreska samt sist men inte minst de politiska och ekonomiska sammanhangen, inom parentes sagt omöjliga att förbigå för en resenär i våra dagars Europa.

Bäst är reseberättaren Frank Heller när han inte tar det för grundligt och för allvarligt. Han sitter och lyssnar till det polska språkets viskande fågelkvitter och urskiljer ackompanjemanget av sekels knutpiskor, han betraktar den artige polacken, som från Berlin till Warszawa varit inställd på en enda sak, nämligen att underhålla sitt kvinnliga ressällskap, och tänker på hur väl det. var att vi avsatte kung Sigismund och räddades över till mindre ansträngande sällskapsvanor, han ser Albions söner och döttrar böjda över tidningarnas kungaporträtt och tänker på ordstävet att varje engelsman älskar en lord, och filosoferar under ett besök i Danmark över ett fenomen som redan Ola Hansson — i en berättelse i "Psyche" om jag inte missminner mig — införlivat med de litterära hävderna, nämligen varför det inte finns några bärare i Köpenhamn
— kort sagt alla de små iakttagelser som vilken resenär som helst gjort någon gång och därför hälsar med ett Igenkännande leende. Det är också rätt nöjsamt att som omväxling läsa denna stramt eleganta, om än litet omständliga stil, i rätt nedstigande led
härstammande från den akademiska prosan, med den lätt raljanta underton, som är Frank Hellers kännemärke.