Frukost med Frank Heller

BORNHOLM i september.

En välbyggd, något använd och till synes sydländsk halmhatt satt rakt upp och ner på den svarthåriga hjässa som tillhörde en av världslitteraturens mera välklingande signaturer. Befann man sig en klar och genomskinlig septembersöndag borta vid de vita, höga sandklitter som utgöra Bornholms sydligaste del vid Dueodde. kunde man likaledes iaktta hur halmhatten och dess ägare vandrade fram genom sanden med en portvinsbutelj i handen, fram mot en liten restaurang. Men längre kom ej sällskapet. En vitklädd ganymed störtade fram och sade: Sprutt!

Halmhatten blev märkbart irriterad, påvisade portvinets goda kvalitet och fina märke samt gjorde en vältalig gest mot det övriga sällskapet. Detta bestod av en höknäst rysk nordpolsflygare i vit störthjälm, bakom vilken förklädnad dolde sig en oändligt skånsk kemisk doktor, vidare av en charmant danska i byxor, sandaler och en svepande lång bilrock, därefter av en ung svenska, huvudsakligen iklädd rött hår, gul sidensnusnäsduk och vitskalmade solglasögon samt undertecknad. Sprutt, sade ganymeden varnande en gång till. Då förstod jag att han därmed avsåg att säga spiritus, vilket betyder spritdrycker på svenska. Restaurangen var en s. k. afholdsdito, en nykterhetsrestaurang helt enkelt, och man fick ej lov att som man ofta gör på detta lilla danska enkla sätt sitta och tära sin medhavda frukost och skölja ned den med sina medförda drycker. Hur det nu var ordnades saken. Ett distingerat skånskt idiom strömmade sakta fram under halmhatten. Frukosten dukades upp och avåts, portvinet smakade förträffligt efter det ljuvliga badet. Stämningen steg medan de ljumma, gröna strandvågorna slickade sanden. Mannen under halmhatten var nämligen Frank Heller.

Vi fortsatte vår odyssé över den bornholmska kontinenten. Filosofie doktorn i Swinburnes språkliga egendomligheter, författaren till de fyrtio äventyrsromanerna, herren till Casa Collina kåserade elegant, spirituellt och lärt om ting som vi foro förbi. Och så körde vi in i Svaneke —
nydelig och yndig, säger dansken om denna perfekta småstadsidyll. Här finns Nordens största mullbärsträd. Vi bänkade oss under det i eftermiddagssolen. Det ligger nämligen vist nog i det gamla gästgiveriets trädgård med utsikt mot hamnen, där sillbåtarna just tuffade ut. Var det inte Frans G. Bengtsson som senast satt här i Filip Collins, förlåt Frank Hellers stimulerande sällskap och pratade Lund och vittra subtiliteter, medan mullbärsfaten dröpo i violetta plaskande droppar. Nu tömde vi en bägare vitt vin, medan nordpolsflygaren fantiserade något Chopinaktigt på pianinot.

Färden gick vidare över ön i riktning mot Casa Colina, det Frank Hellerska sommarresidenset borta vid Allinge. Här väntade bakom de buktiga glasrutorna den guldglänsande rökta sillen och den lök-sprängda    fårbogen.   Havet   går in i en klippig vik strax nedanför den naturliga terrassen. Då jag badade i tången före middagen surrade en envis strof i mitt huvud:

:I håll för min hand jag de lyckliga tiderna såg,
:då timglasets korn så snabba och glittrande rinna
:som fallet av skimrande droppar, som sorla och svinna 
:emellan en våg och en våg.

Det var ur Frank Hellers berömda Ballader till bröderna. Jaha, sade författaren själv över rödvinsglaset: Det är besvärligt med det här äventyrsförfatteriet. Allting finns ju och allting är vardagens verklighet som förut var en djärv och svindlande fantasi. Alla länder äro kartlagda, och på djungelns elefantstigar gasar man på med hundra hästkrafter.   Det är inte så lätt att
vara en Jules Verne, en Rider Haggard eller Fcnnimore Cooper i våra dagar. Nä-nä! — Men bovar finns det fortfarande sa någon. — Vid profetens skägg, det finns det, utbrast äventyrsförfattaren som inte glömt bort terminologin från den Tusen och andra natten. Har man inte plundrat mitt hus i Mentone, har man inte tömt innehållet i mina flaskor, har man inte rotat i mina manuskript och förstört mina ägodelar. Allahs hand måtte slå dem, sa författaren och föll i tankar. Var det idén till nästa bok som plötsligt föddes. Vad vet jag. I samma ögonblick fladdrade något stort, svart in genom den öppna dörren mot hallens brandröda fotogenlampa. En dödskallefjäril, ropade någon. Nej, men en praktfull nattfjäril, med säreget fantasifullt mönster på vingarnas stoff. Den fastnade på den vita murytan.   Författaren fick en fjärrskådande blick. Hade inspirationen åter funnit sin hamn. En doft av tång kom med nattbrisen från havet.

[[Henrik Hahr|Sindbad]].