Jag känner en akademiker i Wien

==Handling==
Ironiskt om professor Silbermeyer som driver en dansakademi i Wien, det enda akademiska arbetet som betalar sig där!

==Full text==
Hotell Imperial: eftermiddagste, 200 kronor extra per bord: insamling till Wiens universitet. Hotell Bristols bar: 50 kronor extra per drink: insamling till Wiens universitet. Notis i tidningarna: universitetet i Paris har, med tanke på ''att'' den föreliggande situationen är allvarlig, och med hänsyn till ''att'' intet direkt ansvar för kriget kan tillvitas universitetet i Wien, eller i varje fall bevisas ligga hos detsamma, beslutat skänka sagda universitet franc ettusen (1000).

Akademien i Wien lider nöd, akademikerna i Wien lida nöd, och denna nöd växer dagligen, oaktat flera hundra amerikanskor dricka te på Imperial, och oaktat den norske målaren Aulestad tagit uppehåll för vintern på Bristols bar. Icke en gång systeruniversitetets i Paris gåva har lyckats helt avhjälpa denna nöd.

För några dagar sedan gjorde jag emellertid en bekantskap, som gladde mig, ty den bevisar, att, om också nöden är ofattligt stor bland akademikerna i denna stad, det åtminstone finns några bland dem som det går bra för.

Jag fann professorn i fråga i färd med att demonstrera sin senaste teori för en skara andäktigt lyssnande åhörare. Salen var full. Jag iakttog med förvåning de snygga kläderna i auditoriet. Professorn själv var så välklädd, att det nästan verkade överdrivet i en tid som vår. Jag jämförde honom i tankarna med de andra akademici jag sett. Skygga, magra, med minen hos utsvultna, fredlösa kattor, hade de gjort mitt hjärta beklämt intill döden. Åsynen av professorn var nästan överväldigande. När föreläsningen och de praktiska tillämpningarna voro förbi, ställde professorn sig älskvärt till mitt förfogande.

— Den allmänna depressionen tycks inte ha påverkat edra kurser, herr professor?

Professorn smålog. Jag iakttog, att hans tänder voro plomberade med guld.

— På intet sätt, sade han. Jag kunde nästan säga tvärtom.

— Andra akademici, som jag sett, ha varit luggslitna, nästan klädda i trasor. Ni däremot, herr professor — ni föreläser i en otadlig frack — er diamantring  —

Professorn slog avböjande ut med handen, men det var tydligt att han inte kände sig sårad. Diamantringen blixtrade. Med intervjuares påträngsamhet fortsatte jag:

— Det pågår en debatt i tidningarna, vilken ni som akademiker naturligtvis följt, Det gäller att förbättra professorernas och docenternas löner. Neues Wiener Journal påstod att en docent endast hade 6 000 österrikiska kronor om året (4 kronor i mitt hemlands mynt), men docenterna skyndade sig att protestera: i själva verket hade de 9 000 österrikiska kronor. Av allt att döma, herr professor, är ni lyckli—  — 

Professorn avbröt mig och sade med den frimodighet, som präglar stora karaktärer:

— Ni önskar veta mina inkomster. Jag meddelar dem till er, men låt dem inte gå vidare till skatteväsendet. Jag förtjänar 50 000 kronor om dagen. Priset för deltagandet i mina kurser är 1 000 kronor i timmen.

Jag bugade mig överväldigad.

— Med sådana inkomster har ni intet intresse  för  strävandena att upprätta ett   fattigkök,   där docenter och likaställda skulle kunna äta sig mätta för femtio eller hundra kronor?

— Nej. De angå mig inte. Jag har råd att äta fasan till 10 000 kronor var dag på Bristol, men jag gör det inte. Jag har råd att dricka fransk champagne till 30 000 kronor flaskan, men jag gör det inte.

— Ni har den lärdes kärva förakt för materiella njutningar! ropade jag. Bravo!

— Jag håller diet, avklippte professorn torrt. Det följer med min ställning.

— Er ställning! sade jag beundrande. Den är avundsvärd. Ni är känd i hela Wien, ja i hela Österrike. Man talar mera om er än om Steinach. Och till denna ställning har ni, om jag inte misstar mig, svingat er upp från en ringa början —

— Jag började mitt liv som kypare. Professorns ton var så snäv, att jag bytte om samtalsämne.

— Och er sista uppfinning? Hela Wien talar om den.  Törs jag be att —

Professorn ställde sig i position. Han gjorde några rörelser, till synes så enkla, att ett barn kunde göra efter dem. Det hela tog knappt en minut. Han vände sig mot mig och smålog utmanande.

— Vad säger ni? Detta är min uppfinning ! I dag talar hela Wien om den och strömmar till mina kurser för att sätta sig in i den. I morgon kommer hela Europa att göra detsamma. Om en månad har den erövrat Amerika!

Jag bugade mig överväldigad ut genom dörren. Vad det är glädjande att mitt i en stad, präglad av döden, se livet fira en triumf, se människoanden tillkämpa sig en ny seger! Andra akademici äro luggslitna, okända, hungriga; professor Silbermeyer är välklädd, mätt och berömd. Och med rätta. Hans akademi är en dansakademi, och professor Silbermeyer har gjort den upptäckten, att man i shimmy bör föra klackarna utåt, icke inåt. 
Det är denna upptäckt, som Wien talar om i dag, och som inom kort kommer att ha gjort professor Silbermeyers namn känt i varje civiliserat land.

Heder åt sådana män! Klackarna i taket för dem!

''Frank Heller.''

==Publiceringar==
* ''[[Svenska Dagbladet]]'' 15.1.1922, ill: [[Nils Ringström]]?? 

[[Category:Noveller]]
[[Category:Titel]]