Frank Heller-legenden

Artikeln '''Frank Heller-legenden''' av [[Artur Möller]] publicerades i SvD 19.6.1931 

Legendbildningen kring moderna svenska författare har onekligen i det hela taget ett mycket magert stoff att röra sig med. De leva, kläda och uppföra sig i regel som vanliga borgare. De bli aldrig tillräckligt rika för att omskimras av något slags ''Kreugerromantik" för att citera generationsaposteln Sven Stolpe. Och deras fattigdom tar sig inte heller några pittoreska former som på Bellmans eller Lidners tid...
Det är således inte underligt att legenddiktarna med begärlighet ha kastat sig över ett så pass aparte fall som Frank Heller. En herre, som efter att vid tjugutre års ålder ha blivit promoverad — visserligen inte rekord men dock snuddande nära — med Swinburne och engelskan som specialitet — men som avklipper en så lovande karriär - som docent eller extralärare? — med en autografimitation på två avlånga papper, lyckas gäcka den svenska och danska ordnigsmaktens efterspaningar och helskinnad nå Monte Carlo för att där spela bort det återstående kapitalet — som efter att under veckor ha svultit sig fram griper till pennan och några år senare är en av Sveriges fem eller sex internationella författare — se där en äventyrsroman i verkligheten! Och då hjälten efter sextonårig exil åter kunde beträda fosterjorden med öppet visir blev det helt naturligt fart i intervjuarna och anekdoterna...
Men den som ifråga om legendbildning och begreppsförvirring slår alla rekord publicerades häromdagen av Berlingske Tidende, och återgavs godtroget av Aftonbladet. Intervjuaren ställer "försiktigtvis" sina frågor till den unge författaren Gunnar Serner och får av honom en del upplysningar om hans för hållande till Filip Collin — hans "Freudska komplex" - det skulle man annars tro snarare var dr  Zimmertür — Filip Collin, som enligt samma kalla kom till honom på ett litet hotell i London "som en fullkomlig inspiration".
Det är i det hela taget tydligt att författaren med sin fallenhet för mystifikationer roat sig med att föra frågaren på villospår. På det att omsider den litteraturhistoriska sanningen skall träda i legendbildningens ställe må Frank Hellers verkliga ursprung i största korthet rerereras.
När dr Gunnar Serner 1912 med sitt nyförvärvade resekreditiv på fickan krossat Öresund hade han i fickan en just utkommen bok vid namn Studentsynder. Då portiern på d'Angleterre till honom den oväntade frågan: Deres aerede Navn? stod resenärens förstånd ett ögonblick stilla. — I det nästa svarade han: Frank Heller, som även inskrevs i reseboken.
Det var namnet på hjälten i Studentsynder.
Några år senare utkom denna bok i dansk översättning. Och författaren, Artur Möller, fick i Ekstrabladet ganska kraftigt  påskrivet för det sällsport osmakliga tilltaget att göra en skriftställare med allmänt känt namn till huvudperson i en erotisk äventyrsroman...

Solo.